När var det inbördeskrig i finland
inbördeskriget
från sistnämnda orsak äger man vid den vita sidan använt beteckningen "frihetskriget" angående konflikten på grund av för att därmed framhålla, för att detta inom främsta rummet fanns fråga ifall för att säkra landets nyvunna självständighet mot enstaka yttre fiende. vid den röda sidan besitter uttrycket "klasskriget" varit avsett för att understryka kampens sociala aspekter.
andra benämningar såsom använts existerar "röda upproret" samt "medborgarkriget". varenda dessa formulering avspeglar vissa sidor från konflikten, vars utvärdering varit förenad tillsammans med sålunda starka känsloengagemang, för att accepterandet från enstaka allmänt omfattad benämning länge orsakade stora svårigheter.
I januari 1918 kastades den nybildade nationen land i norden in inom en inbördeskrig likt splittrade byar, städer samt vänner.inom detta sysselsättning används inom allmänhet beteckningen kriget 1918 till i.
Orsakerna mot kriget står dels för att söka inom den allmänna historiska bakgrunden, dels inom den aktuella situationen beneath inledande världskrigets slutskede. land i norden ägde p.g.a. sitt jämförelsevis avskilda läge samt anslutningen mot detta ryska kejsardömet utvecklats långsammare än t.ex.
land, varför landet både politiskt samt socialt tedde sig efterblivet beneath senare hälften från 1800-t. Efter 1860-talets nödår, likt blottade ekonomiska samt sociala struktursvagheter inom detta agrara samhället, inleddes enstaka industrialiseringsprocess liksom dock gick relativt långsamt vidare. Samtidigt ökade den obesuttna befolkningen vid ruralt område samt emigrationen plats jämförelsevis små (utom inom s.
inbördeskriget, väpnad kamp mellan "vita" (borgerliga) samt "röda" (socialistiska) samhällsgrupper inom land i norden januari-maj 1918.samt mell. Österbotten). dem obesuttna bildade jämte arbetarna inom dem nya hierarkiskt uppbyggda industricentra en något som ökar i storlek eller antal, missnöjt proletariat.
Jämsides tillsammans med denna tillväxt gjorde sig ifrån Rysslands blad ett strävan gällande för att helt införliva land i norden tillsammans med kejsardömet samt förryska dess samhällsliv.
dem politiskt aktiva kretsarna tvangs därmed för att inrikta sig vid en nationellt självförsvar mot den ö. grannen, vilket minskade möjligheterna för att utbygga sociallagstiftningen. detta ryska trycket, likt sammanhängde tillsammans nödvändigheten för att säkra gränsregionerna p.g.a. spänningen mellan Tyskland samt Ryssland inför inledande världskriget, stegrades tillsammans med år samt nådde sin kulmen inom 1900-talets andra decennium, då den inhemska regeringen helt försattes ur spel.
Till dessa huvudtendenser inom samhällsutvecklingen kom den aktuella situationen inom start från 1918.
Världskriget ägde pågått inom fyra kalenderår, samt även ifall land i norden ej deltagit inom kampen ägde såsom resultat från kriget livsmedelsläget starkt försämrats samt enstaka böjelse på grund av våldsmetoder vunnit insteg. 1916 ägde lantdagen fått socialistisk majoritet såsom 1917 förbyttes inom borgerlig. Detta väckte hos vänstern besvikelse samt minskade förhoppningarna angående reformer vid parlamentarisk väg.
Härtill kom den ryska revolutionen 1917 samt efter bolsjevikernas seger Finlands självständighetsförklaring 6/12. vid hösten identisk kalenderår ägde strejkoroligheter utbrutit inom landet (storstrejken), varvid en antal våldsdåd begicks. Den nya självständighetssenaten beneath P.E. Svinhufvud byggde vid borgerlig samling.
Vid övergången mellan två år 1917/1918 erkändes Finlands självständighet från bolsjevikregeringen, dock omkring 40 000 man ryska trupper kvarblev inom landet.
till regeringen blev detta viktigt för att avlägsna dem samt inom detta avsikt bildades enstaka milisarmé beneath ledare från generallöjtnant Gustaf Mannerheim likt inom främsta rummet förfogade ovan dem borgerliga skyddskårerna vilket uppgick mot omkring 40 000 man. Å andra sidan förberedde sig socialisterna för att i enlighet med ryskt mönster överta makten.
dem kunde därvid stödja sig vid detta ca 30 000 man starka röda gardetsom fick vapenhjälp samt instruktörer från ryssarna. detta fanns därför nödvändigt på grund av regeringen för att igångsätta sin aktion innan samarbetet mellan ryssarna samt dem röda blivit alltför intimt, liksom även dem röda på grund av sin sektion måste påskynda sina planer således för att regeringen ej skulle hinna avväpna ryssarna samt på det sättet inom kritisk grad utveckla sin ställning.
På detta sätt förde utvecklingen mot ett kris likt inleddes tillsammans med strider inom Viborg samt vilket bröt ut inom full utsträckning inom slutet från januari (28/1), då skyddskårerna inom Österbotten avväpnade dem ryska garnisonerna samt ryssarna inom Hfrs överlämnade vapen åt röda gardet.
inom detta krigets inledande fas inriktade sig regeringen vid för att göra stabil sin ställning inom n., mell. samt ö. land i norden, medan den röda revolutionsledningen, detta s.k. folkkommissariatet, tog makten inom landets folkrikaste områden inom s. samt s.v. Redan inom start från månad bildades enstaka tydlig frontlinje såsom sträckte sig ifrån trakten n.
angående Björneborg ovan Ikalis, Ruovesi, Vilppula, Jämsä samt Mäntyharju mot S:t Andree samt Valkjärvi vid Karelska näset.
I:s andra fas intill start från mars fick sin prägel från röda offensiva företag tillsammans med växlande succé. inom ö. samt v. Nyland samt inom Nystadstrakten nedkämpades skyddskårsavdelningar såsom satte sig mot motvärn mot detta röda väldet (frikårer); Nystadskåren begav sig senare mot Åland, var den avväpnades från ett rikssvensk expeditionsstyrka (Ålandsexpeditionen).
ifrån regeringens synpunkt fanns detta dock betydelsefullt för att dessa operationer grupp ett massiv sektion från dem rödas bästa trupper.
Inbördeskriget plats ett väpnad kamp mellan "vita" (borgerliga) samt "röda" (socialistiska) samhällsgrupper inom Finland.dem röda företog även anfall inom Satakunta, Tavastland samt Savolax samt inom Karelen tillsammans med hjälp från ryska trupper, dock några nämnvärda framgångar nåddes ej. Samtidigt förstärktes den vita armén genom uppsättning från värvade regementen samt värnpliktsuppbåd. Den inom Tyskland utbildade jägarbataljonen (jägarrörelsen) återvände mot Vasa 25/2 samt dess medlemmar insattes vilket officerare samt underofficerare inom den vita armén.
Dessutom anlände närmare 1 200 svenska frivilliga, bland dem ett rad högre officerare (Svenska brigaden). Vapenförrådet kompletterades tillsammans tysk samt svensk hjälp.
Sedan regeringstrupperna sålunda konsoliderats samt slagit tillbaka den röda offensiven inleddes i:s tredjeplats fas, då initiativet övergick mot dem vita. detta kritisk anfallet mot Tfrs sattes igång 15/3 samt 26/3 fanns staden innesluten på grund av för att efter hårda strider slutligen erövras 6/4.
Detta innebar på grund av dem vita ett avgörande seger: dem röda förlusterna uppgick mot 2 000 stupade samt 11 000 fångar. nära identisk tidsperiod landsteg enstaka tysk expeditionskår angående 9 500 man (Östersjödivisionen) inom Hangö samt avancerade längs landremsa vid havet inom riktning mot Hfrs.
Därmed började den fjärde samt sista fasen inom kriget.
dem vita delades inom numeriskt värde huvudgrupper: västarmén liksom inom samverkan tillsammans med tyskarna företog ett framstöt mot Riihimäki, samt östarmén vars huvuduppgift plats för att verkställa detta kritisk anfallet inom Karelen. Hfrs intogs 12/4, Björneborg 13/4 samt Lahtis 19/4.
finska inbördeskriget, väpnad kamp mellan borgerliga ”vita” samt socialistiska ”röda” samhällsgrupper inom land i norden januari–maj 1918.dem röda ledarna överflyttade mot Viborg, dock fanns efter stadens inringning tvungna för att flyga eller fly undan mot Ryssland 26/4. Tre dagar senare erövrades Viborg. Västerom Lahtis besegrades den röda huvudarmén slutligt 2/5, varvid 20 000 fångar togs; deras antal ökades beneath dem nästa dagarnas rensningsoperationer inom Kymmenedalen. 15/5 föll dem rödas sista stödjepunkt Ino vid Karelska näset.
I.
varade sålunda ca tre samt enstaka halv tidsperiod. beneath denna tidsperiod ägde varken den vita alternativt den röda sidan haft möjligheter för att fast utforma sina riktlinjer på grund av samhällets tillväxt. dem vita ägde dock fördelen från för att behärska jobba vid detta beståendes bas, medan dem röda avsett för att förverkliga något helt nytt samt oprövat.
inom fråga angående maktresurser plats situationen enstaka ytterligare, eftersom dem röda tackar vare samarbetet tillsammans med ryssarna förfogade ovan mera vapen samt även militära stödjepunkter. dem röda styrkorna steg mot ca 90 000 man, medan dem vita ej uppgick mot mer än omkring 70 000. Underlägsenheten inom fråga angående maktresurser förmå äga bidragit mot för att till den vita sidan framhäva betydelsen från radikala metoder nära upprorets nedkämpande.
De vita ägde emellertid även vissa andra fördelar vid sin blad.
Sålunda kunde dem räkna tillsammans stöd ifrån bota den gamla officerskåren tillsammans den erfarne Mannerheim inom spetsen, medan upprorsledningen ej ständigt visade sig situationen myndig, även ifall enstaka ryska officerare såsom överste Michail Svetsnjikov anslöt sig mot dem röda. Vidare understödde majoriteten från bondebefolkningen dem vita även inom dem från dem röda besatta delarna från landet, något vilket även gällde städernas borgerskap.
Följden härav blev på grund av inbördeskrig inom allmänhet typiska våldsdåd, mord samt slumpmässiga, från revolutionsdomstolar fastställda avrättningar från civilpersoner, varvid ofta personlig hämndlystnad spelade enstaka massiv roll. flera oskyldiga föll offer till terrorn. Efter kampens avslutande tillsattes s.k. domstolar på grund av statsförbrytelser, vilkas utslag ofta fanns summariska.
titta även röda terrornoch vita terrorn.
Enligt den statliga utredningen krigsdöda 1914-1922, liksom verkställdes kring sekelskiftet 2000, drygt åttio kalenderår efter själva händelserna, stupade 5 200 röda samt 3 400 vita inom strid. Omkring 1 400 vita blev dödad beneath kriget, medan 7 400 röda avrättades efter stridernas upphörande.
i enlighet med utredningen uppgick krigets totalförluster mot inemot 37 000 stupade, mördade, avrättade samt från umbäranden samt sjukdom avlidna. I:s följdverkningar fanns intensiv samt kastade sin skugga flera årtionden vidare inom tiden. dem mot Ryssland flyktade röda ledarna grundade var 1918 Finlands kommunistiska område, vilket arbetade på grund av revolutionens fullföljande tillsammans med vapenmakt.
Denna omständighet försvårade utvecklingen från goda relationer mellan land i norden samt Sovjetunionen, även ifall krigstillståndet mellan dem båda länderna upphävdes inom fördraget inom Dorpat 1920. Vidare orsakade frågan angående beviljande från amnesti åt dem forna röda intensiv meningsskiljaktigheter mellan den borgerliga högern samt centern.
Däremot kunde detta socialdemokratiska grupp genom för att dess moderata ledning ägde hållit sig utanför inom. reorganiseras beneath ledning från Väinö Tanner. beneath 1920-t. utvecklades grupp mot en moderat socialdemokratiskt område från skandinavisk typ, vilket redan 1926 kunde forma ett minoritetsregering samt likt fr.o.m. 1937 betraktades likt en normalt regeringsparti (rödmylleregeringen).
nära den senare tidpunkten uttalade Mannerheim inom försonlig anda för att detta ej mera borde frågas vid vilken blad man stått 1918. Därmed ägde inom. definitivt blivit bakgrund, även ifall detta även senare blev tagna mot utgångspunkt på grund av känslomättade diskussioner. (Finlands frihetskrig tid 1918, 6 bd, 1921-25; Finlands frihetskrig skildrat från deltagare, 8 bd, 1921-28; H.
Söderhjelm, detta röda upproret inom land i norden kalenderår 1918, 1918; E. Kivijärvi, Suomen vapaussota 1918, 4 bd, 1918-19; O.W. Kuusinen, Die Revolution in Finnland, 1920; H. Ignatius/K. Soikkeli, Frihetskriget inom land i norden kalenderår 1918, 1924; M.S. Svetshnikov, Vallankumous ja kansalaissota Suomessa 1917-1918, 1925; då Finlands öde avgjordes, 1927; A. Halonen, Suomen luokkasota, 1928; Finlands frihetskrig, 2 bd, 1933-35; J.O.
Hannula, Frihetskriget inom land i norden tid 1918, 1936; Kampen angående land i norden 1918, red. A.E. Heinrichs/J.V. Hägglund, 1938; Th. Svedlin, Frihetskriget inom överblick, 1938; Den svenska insatsen inom Finlands frihetskrig, 1938; A. Luhtakanta, pseud., Suomen punakaarti, 1938; Luokkasodan muisto, red. J. Mäkelä, 1947; V. Tanner, Kuinka titta oikein tapahtui, 1948; J.
Paasivirta, land i norden kalenderår 1918, 1962; T. Lehén, Punaisten ja valkoisten sota, 1967; J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, 2 bd, 1966-67, Vankileirit Suomessa 1918, 1971, Suomen kansallinen murhenäytelmä, 1974, skarlakansröd samt ljus terror: Finlands nationella tragedi samt fånglägren 1918, 1986; V. Rasila, Kansalaissodan sosiaalinen tausta, 1968; H.
Soikkanen, Kansalaissota dokumentteina, 2 bd, 1967-69, förk. sv. utgåva papper ifrån finska inbördeskriget, 1980; O. Manninen, Kansannoususta armeijaksi, 1974; A. Hyvönen, Suurten tapahtumien vuodet 1917-1918, 1977; A. Tanskanen, Venäläiset Suomen sisällissodassa vuonna 1918, 1978; V. Holodkovski, Suomen työväen vallankumous 1918, 1978; A.F.
Upton, Vallankumous Suomessa 1917-1918, 2 bd, 1980-81, The Finnish revolution 1917-1918; 1980; L.T. Lappalainen, Punakaartin sota, 2 bd, 1981; T. Manninen, Vapaustaistelu, kansalaissota ja kapina.
Inbördeskriget utkämpades huvudsakligen mellan finska medborgare, även angående enstaka sektion svenska frivilliga ställde upp vid den vita sidan, ett sektion ryska soldater hjälpte den röda sidan samt soldater ifrån den tyska armén deltog inom slutstriderna vid dem vitas sida.Taistelun luonne valkoisten sotapropagandasta vuonna 1918, 1982; J. Piilonen, Vallankumous kunnallishallinnossa, 1982; O. Ketonen, Kansakunta murroksessa, 1983; R. Alapuro, State and revolution in land i norden, 1988; Yhden kortin varassa: suomalainen vallankumous 1918, red. J.T. Lappalainen, 1989; A. Bondestam, Jakobstad vintern 1918, 1989; R.
Arimo, Saksalaisten sotilaallinen toiminta Suomessa vuonna 1918, 1991; J. Kekkonen, Laillisuuden haaksirikko: rikosoikeudenkäyttö Suomessa vuonna 1918, 1991; A. Sandström, Finlands frihetsväg 1917-1918, 1992; Vaikea totuus: vuosi 1918 ja kansallinen tiede, red. H. Ylikangas, 1993; H. Ylikangas, Tie Tampereelle, 1993, sv. övers. Vägen mot Tammerfors, 1995; S.
Arosalo, Poliittisen väkivallan yhteiskunnallisista edellytyksistä: punainen ja valkoinen väkivalta Suomessa vuonna 1918, 1994; Suomen vapaussota 1918, red. J. Aunesluoma/M.
Revolterande ryska matroser ifrån slagskeppet Petropavlovsk inom Helsingfors hamn, sommaren 1917.Häikiö, 1995; U-M. Peltonen, Punakapinan muistot, 1996, Muistin paikat, 2003; O. Leino, Utsikt ifrån Skillnaden: inbördeskriget inom Helsingfors 1918, 1997; J.& J. Eerola, Henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918, 1998; H. Takala, Taistelu Lahdesta 1918, 1998; R. Andersson, vilket gjorde ni inom land i norden, far?: svenska frivilliga inom inbördeskriget 1918, 1999; Blod vid drivan: händelserna 1917-1918 ur en österbottniskt perspektiv, red.
M. Koskimies-Envall, 1999; Muistelmia aktivismista ja vapaussodasta, red. O. Manninen/V. Määttä, 1999; Terror samt tragik: Helsingfors samt Sibbo 1918, red. P. Schybergson, 2003; S. Lindholm, skarlakansröd galenskap - ljus terror, detta förträngda kriget 1918 inom Västnyland 2005, Röda moln ovan industribygd - arbetarsocknen Pojo beneath inbördeskriget 2007; A. Roselius, Amatöörien sota, 2006, M.
Tikka, Valkoisen hämärän maa, 2006, Terrorin aika 1917-1922, 2006; E. Salminen, Päättymätön sota 1918: sisällissota julkisessa sana 1917-2007, 2007) (Göran von Bonsdorff)